Visar inlägg från juli 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Vårdplanering inställd

Gårdagens vårdplanering ställdes in. Doktorn beslutade igår att inte flytta pappa. Han får stanna, en stor lättnad för pappa, han önskade själv att få vara kvar han känner sig trygg och nöjd med hjälpen. Visst skäms jag för min bön om att pappa skulle få dö, slippa åka runt och tvingas möta nya vårdare. Det är inget fel på vårdarna. Det är systemet.
Pappa var mycket trött vid mitt kvälls besök, ligger slumrar, vaknar korta stunder, några munnar kaffe, smakar gott. Nöjd tacksam. Personalen gör allt för att hjälpa, kommer snabbt och hela tiden vänliga och trevliga, mjuka händer som vant vänder och vrider till en för stunden bekväm ställning. Jag är också mycket tacksam. Det som var totalt omöjligt i tisdags blev möjligt på onsdagen. Tisdagen var en pina, tvivlade på att jag beslutat rätt när jag avbröt vården hemma. Nu kan jag lugnt jobba, utan kval.

Livets slutskede

Hade velat men det gick inte längre. Det var en förmån att få hjälpa pappa när han hårt märkt av cancer sjukdomar inte längre klara vardagen utan behövde stöttning och hjälp. Hans försämring skedde samtidigt som min semester börja. I början gick det men mammas hjälp sedan behövdes två personer, jag och mamma. Tillslut behövdes även hjälp av hemtjänst. Duktiga och rara som gjorde allt de kunde för att göra ett bra jobb. Det är svårt att behöva ta emot hjälp att ständigt berätta om vad man behöver hjälp med, många många nya ansikten kommer och går ibland kommer de tillbaka igen, men ofta nya. Det hjälper inte att de är rara och hjälpsamma. Tillslut orkar du inte, visa, berätta om och om igen. I livets slut sker förändringarna snabbt. Det du kunde för en vecka sedan är inte aktuellt nästa vecka, förändringarna, försämringarna sker från en dag till nästa. Det gäller att planera i tid. Hjälpmedel tar en vecka att få, tydligen så har de inget uppdrag på att ge snabb hjälp. Det gäller att som anhörig ligga steget före. 18 juni fick pappa besked att cellgiftet inte gjort någon effekt och mer inte fanns att göra. Veckan efter midsommar kom palliativa teamet på hembesök. De skulle nu finnas till och stötta och vara tillgängliga för konsultation och eventuellt inläggning på deras vårdavdelning. En kommunsköterska blir vår medicinska kontakt. Nu när det är sommar är det lättare att nå sin kommunsköterska. Kommunen har inte bemannat sin teleq en rådgivning som gör det omöjligt att nå " sin" kommunsköterska. Det är svårt att se, svårt att se hur sjukdomen förstör, bryter ner kroppen. Först benen som inte bär, sedan svårt att sitta, ansiktet förlamat ett öga som inte kan blinka längre, tumörer slår upp, benet svullnar, hela benet är tjockt, svårt att kissa. m.m. Pappa njuter av att vara ute, solen som värmer och vinden som leker. Hur många gånger har vi suttit ute och ätit fikat. Telefonen ringer och många många kommer kommer på besök. Härligt att sitta ute och prata. Pappa blir så glad av besök och telefon samtal, vill veta vad som händer och sker. Hur går det med pepparroten? Lina är en trogen besökare kommer varje dag, lilla Lina tycker det är viktigt att häls på farfar varje dag gärna flera gånger. Sångstunder. Torsdag förra veckan orka vi inte längre, pappa åker till den palliativa vårdavdelningen. I morgon onsdag ska det göras en vårplanering, han är färdig vårdad,för att vara på avdelningen ska du ha ett medicinskt problem. Bedömningen är att det är omsorg som behövs och det är kommunens ansvar. Beslutet togs redan i måndags men kommunens biståndshandläggare har mycket att göra. Besökte pappa nu i kväll, han satt uppe, han önskade att komma ut på promenad. Vi gick ut i den sköna sommar kvällen, terrängen är kuperad, tungt med rullstol i backar, men det var en härlig promenad. Pappa orkar inte sitta, slagsida så som han hade när vi ökade kortisonet sist, han har svårt att höra, hjälper inte att byta batteri och rengöra hörapparaten. Hjälper honom att raka sig, man vill ju gärna vara fin. Han tackar, tackar för att vi hjälpt honom. Han somnar. Jag vet att det är fel men GODE GUD kalla hem pappa, låt han slippa, slippa att lida mer. Det är inte värdigt att känna att man inte får stanna utan flyttas runt runt och möta nya personer, att försöka igen och igen berätta hur man villa ha det, att man inte kan ligga på höger sida eller på rygg för då gör det så ont och paniken kryper på, när man behöver lugn, lugn för att dö. Så möter vi döden 2013