Vet inte tiden går så fort. Hinner inte med. Händer så mycket. Hopp. Förtvivlan. Glädje, gråt. Tagit farväl av två av mina barn. Vi ses igen. Så beslutade jag att säga. Hej då. Farväl - passar inte, kan inte säga dessa ord till någon som skall sändas till ett land de aldrig varit. Så rädda, misslyckades med att skapa sig en framtid här. Ingen vill ha dem. Vi kramas. Kramas ingen. Jag var stark grät inte. Det hade jag gjort hemma. Pojkarna fick varsitt brev. Skrivit ner deras fantastiska utveckling. Från osäkra små pojkar till glad, starka, individer som lyckats i skolan, som nu kunde skriva och räkna. Sista kväll satt en av dem och hjälpte en annan kille med matte läxan. Stämningen var uppgiven, starkast var pojkarna som nu skulle förflyttas. Som blivit vuxna över en dag. Så går det till. Någon tittar på dig, konstaterar att du är 18 år.
Deltog i en manifestation på årsdagen av vår förändrade asylpolitik. Afghaniska barn berättade om sitt hemland och sin flykt, svenska barn berättade om hur förändrats genom mötet med sina nya vänner, hur de nu anstränger sig mer i skolan och fått ett rikare liv. Lärare, familjehem som stödjer och hjälper barnen som nu mår så dåligt. Barnen har spridit mycket glädje runt sig gett livet nya perspektiv. Sång musik och ljuständning. Världen är mörk. Tänd ett ljus och låt det brinna för världens barn.
Besökte kyrkan som vanligt på första advent. Glädje. Ännu ett nytt kyrkoår, ett nådens år.
Tittar mig i spegeln. Hur gammal är jag. Är jag äldre eller yngre än vad som ser ut. Hur gammal är jag. Ibland glömmer jag hur gammal jag är. Känner mig ung ser gammal ut. Tänk om jag skrivs ner i ålder det är dags för pensionen. Du får vänta 5 år, jobba 5 bonus år. Så kan det gå. Så borde det kanske vara i vårt flexibla samhälle.