Visar inlägg från januari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Hur

Sängen är så god. Drar mig länge. Njuter av kaffet. Släpper inte fram några tankar. Fåglarna kvittrar. Fyller på med frö. 

Hur kommer det sig att just jag har en säng, att jag kan sitta vid köksbordet, läsa min tidning, dricka mitt kaffe, drar lite på paddan. Varmt och skönt. 

Kan jag göra något? Ska jag  tillhöra den tysta massan som gör att inga förändringar är möjligt. Det är så lätt att tro att man inte kan förändra. 

Vad kan jag göra? 

Finns det någon mer som sett att antalet ungdomar på gatan har ökat bara på några dagar? 

Nöden kryper närmare

Vindrutetorkarna slår fram och tillbaka. Regnen piskar rakt ner. Trafiken är tät. Ljuset från bilarna speglar sig i vattensamlingarna. Tankarna snurrar. Känner mig uppgiven träffade en kille på staden som nu varit bostadslös en vecka. Det gör så ont att se. En av alla dessa killar som kom hit för två och ett halvårsedan. Avslagen är nu många. Rädslan är så stor för att bo med vuxna män. Han har mailat en adress till Migrationsverket. Sanningen är att han bor ihop med lillebror i en gammal lagerlokal. Det är kalt, vinden blåser rakt in. Inga sängkläder. Ingen kudde eller något att dra över sig. Det går inte att sova. Han har inte varit i skolan i dag. All motivation är borta orkar inte prestera eller lär sig något just nu. Jag ser att han är sliten, att livet är hårt. Inget hopp. Kanske finns det något annat land?
Jag missar avfarten. Det är svart. Var är jag ? Det är kusligt.

Taggat med: 

Vilar i väntan

Väntar. Väntar. Tänker. Det ordnar sig. Drivet. Kraften. Borta. 

Jag är så futtig i det stora hela. Min olycka är så liten i det stora. 

Drar ut, drar ut så långt det går. Vilar. Vilar. 

Inget gott slut eller bra början

Nytt år. Livet flyter på. Liksom glider i väg. Följer med.
2017 blev händelserikt. Uppsagd på grund av arbetsbrist. Började motionera, fick bra kondition och magen blev mindre. En förkylning med lunginflammation och astma slog till och gjorde att två månader försvan. Fick nytt arbete som jag började med att vara sjuk. Skämdes. Jag som aldrig är sjuk. Astman var besvärlig. Väntar fortfarande på utredning. Jobbade hela sommaren. Trivs gott med att åka till Göteborg och det vackra Haga. Har ett stimulerande arbete, fina arbetskamrater. Vi är så olika, män, kvinnor från olika länder. Ibland är språket svårt, mäst är det berikande och utvecklande att möta olika kulturer.
Ledig hela Julen vilket aldrig tidigare hänt i mitt arbetsliv. Ingen inbeordning. Nu vet jag hur en vanlig Jul är.
Arbetet är på väg att ta slut. Tittar men inte hittat något som lockar. Vil utbilda mig för att kunna fortsätta att jobba med ungdomar.
Något håller mig tillbaka. Tar inte till mig att allt är över. Har oro av och till men inte rätta drivkraften att gå vidare. Svårt att akseptera att allt är över och ungdomarna kommer att utvisas. Mer än två års väntan. Plötsligt rasslar det till. Åldersbedömningar ligger nu som grund för deras avslag. Enkelt vuxna personer som inte personligen är hotade. Att de sett våld och fruktat för våld under hela sin uppväxt. Att du sett familjen skjutas är inte asyl skäl. Att familjen är på flykt på grund av hot är inget skäl. Jag är maktlös. Ser på. Försöker få förståelse för att man ska pröva asyl skälen utifrån åldern dessa ungdomar hade när det kom. Nu blir de långa handläggningstiderna avgörande.
Jag har fastnat.
Måste inse att jag kan bara akseptera. Det är svårt. Det är svårt att se människor malas sönder, tappa tron på livet, tappa tron på medmänskligheten.