Sitter på min trappa. Dörren är öppen. En mugg kaffe. Allt är på sin höjdpunkt. Blommorna är fantastiska, fjärilarna dansar runt, bina surrar. Vinden är skön, solen strålar. Katten sällskapar mig. En trogen vän som alltid finns vid min sida. Fåglarna kvittrar.
Följer samtalen på sociala medier. Tonen blir allt tuffare. Kvinnor skriker. Ut med Afghanerna. Ut. Våldta. Åk hem. Vad står detta för? Har kvinnan blivit våldtagen? Varför utgår vi från att flyktingar ljuger och bara vill utnyttja oss. Vi ser bilder från krigshärjade områden i Afghanistan. Vi hör berättelser om vad som sker. Vi ser kroppar som vitnar om det våld som de varit utsatta för.
Varför tror vi att andra bara vill utnyttja oss. Ta från oss. På något konstigt vis tror vi att vi kan klara oss själva. Bara vi stänger om oss, blundar och proppar öronen fulla och bara tror på vår egen sanning.
Kärlek, omtanke och medmänsklighet växer när den delas. Kärlek kan inte låsas in då dör den. En människa utan kärlek är ingen människa.
Sträck ut din hand. Öppna din dörr.